Monday, October 31, 2005

SANDENS SÖNER


Peter Halldorf skriver i Sandens söner; "Vissa landskap har en sällsam förmåga att väcka starka känslor hos oss. De rör vid något obesvarat djupt inom oss, som bar vi en flik av landskapet i vårt inre. Vi dras till sådana landskap, får ett förhållande till dem. Vi älskar dem och fruktar dem. För somliga är det havet. För andra fjället. För någon skogen. För mig öknen. I morgon reser jag dit."

Jag kan inte annat än nicka och hålla med honom. Igen.
Vilket är ditt landskap?
Har du inte hittat det än, det som berör dig på djupet, så fortsätt leta. För det är kanske så, att det är först när man funnit det man sökt, som man vet, att det var det man letade efter...

HÖSTDAG


Söndagen spenderade jag och Pao i skogen tillsammans med våra vänner hästarna.
Återigen en sådan rofylld dag då vi får hämta kraft. Den vackra naturen berör mig så djupt att det nästan gör ont. Gång på gång får jag dra åt mig andan och Pao brister ut i skratt då jag efter 20:e gången brister ut:
-Det är så vackert!

Idag blandades dessutom regn med solsken.
Alla vackra höstfärger, de oranga löven som täcker marken på stigen vi rider fram. Vattnet silar nedför ansiktet, men det gör ingenting. Luften blir otroligt fräsch och känns helt lätt att andas. Efter tio minuter skiner solen igen.

Pao promenerar med svarta hästen Colle idag vilket leder till ännu fler skratt då de bitvis tvingas vada i lera.. Det här har verkligen blivit ett andrum för oss båda.
Ro för själen och hjärtat.

DET VACKRASTE


Jag var på bröllop i helgen. En sådan där fantsktiskt vacker höstdag. Löven lyste av färger och solen sken utanför den vackra stenkyrkan. Atmosfären var fylld av förväntan bland de många gästerna som samlats för att bevittna det vackraste löftet ett par kan ge varandra.

Dörrarna slogs upp och alla blickar vändes mot det makalöst vackra paret. De stod där på helspänn, båda tydligt medvetna om att de stod inför något stort. De drog djupa andetag och brudgummen blåste försiktigt bruden i ansiktet som för att lugna henne. Det var fantstiskt att bevittna den glädje och förväntan de båda tydligt kände när de sakta gick altargången fram.

När kören drog igång den första gospelkören "We lift our hands in the sanctuary" och samtliga gäster klappade i händern byttes nervositeten mot lovprisning och glädje inför skaparens tanke. Lokalen fylldes av leenden.

Då de båda parternas fäder, som begåvats med fantsktiska röster, sjöng den andra sången "Mitt liv-min lovsång" rördes mitt hjärta intill bristningsgränsen.

Hela vigseln andades av äkta kärlek, hopp, förväntan, fantastisk musik, glädje och tro. Det här var helt klart en av de vackraste vigslar jag någonsin bevittnat. All lycka till de äkta makarna, ni är fantastiska!

Monday, October 24, 2005

GENOMSKINLIGHET


Det är vackert! När någon vågar släppa sina medmänniskor nära,
utan masker eller roller. Blotta sig, dela med sig av sina svagheter
såväl som sina styrkor. Dåliga erfarenheter såväl som goda.

Den här hösten har jag glädjen att dela lägenhet med en vän som
verkligen vågar visa vem hon är. Alla delar av livet.
Det berör mig.

När jag promenerade till jobbet idag reflekterade jag över anledningen att så många
av oss bär masker eller försöker dölja våra svaga sidor. Rädsla att inte bli älskad för den man är, med våra starka sidor, men också trots våra brister. Vad som händer när någon vågar släppa på garden är intressant nog det motsatta. Man älskar dem bara mer.
Gusten, Tack! Du är vacker... inifrån och ut!

Monday, October 10, 2005

TILLFLYKTSORT TVÅ

Det är Måndag och kl är tio på morgonen när jag kliver in på ett av de typiska boheme cafeerna på Vasagatan i Göteborg. Där råder en märkbart annorlunda atmosfär jämfört med de annars relativt trendiga cafeerna.
Det är mörkare, rökigare, tapeterna är vinröda och slitna. Här och var sitter gamla klistermärken på stolpar och speglar. På väggarna hänger tavlor med kända jazzmusiker och utmed väggarna står hyllor med gamla böcker uppradade. Stolarna är olika. Böckerna och lyktorna ger en känsla av att här är det okej att smyga sig in, sätta sig i ett hörn och läsa med sin kopp kaffe. Många sitter här och skriver samtidigt som de röker förstrött.
Även om folk tittar upp när man kommer in får man känslan att här är det okej att vara som man vill.
En man kommer in och vill sälja tidningen faktum, tidningen för hemlösa i Göteborg. Alla är välkomna här.
Många kommer hit ensamma och sitter och läser och skriver. Känslan kan jag nästan jämföra med att komma till ett annat land med ny kultur. Avskärmad från konsumtionsamhället där det viktigaste är att allt är snyggt och folk bedömmer varandra efter utsidan. Här är du bara, du kan filosofera över livet och på något sätt blir det just det du gör här. Kanske för att atmosfären är så uppenbart annorlunda än den rådande stressen utanför.

TILLFLYKTSORT

Jag söker mig ut i skogen, långt ut i naturen.
På 6-åriga stoet Fina tar jag mig fram längst stigar,
över berg och genom leriga passager.
Den här hösten har dessa stunder kommit att bli
min viktigaste tillflyktsort.

Långt borta från trängseln i stan, borta från krav
(egna och andras) har dessa stunder tagit andan ur mig.
Guds enorma skapelse hänför mig,
den berusar mig och jag känner hur livet strömmar åter.

När vi skrittar över stenmuren och ut på ängarna
ligger dimman ofta som ett täcke över marken.
Luften är sval och solen går röd ner bakom trädtopparna, då
kan jag inte annat än sucka;
-Tack!