Tuesday, June 10, 2008

Löften...


Saturday, June 07, 2008

Vad är äkthet?

Att vara sann? Att vara ärlig? Att alltid vara likadan? Att stå för vad du tror i alla lägen?
Att alltid visa vad du känner? Att alltid....

Detta är ett ämne som jag funderat mycket över de senaste veckorna. Vad är det att vara äkta. I tron. Som person. I relationer. Till sin familj. Är det alltid samma sak.

Jag tänker fortfarande.
"Klagan permanentar vår position, lovprisning lyfter oss ur den." läser jag i "Jag och min stora trut" Av Joyce Meyer.
Det kan jag ju fundera över....

Visst, det är inte så lätt, tänker jag. Klyschigt bibelskolecitat kanske det kan låta som..
Men om man tänker lite längre på det. Efter det att ens problem blivit bättre. Vad finns då kvar. Tankebyggnaden? Den inre känslan? Tacka i livets alla lägen för att vi tror att Gud har något han kan lära eller säga eller åtminstonde använda varje situation till. En djupare insikt. En ny vila. Ny kraft. Ny passion.

Men jag tänker på alla möjliga personer i bibeln som hamnade i svårigheter.
Paulus och Silas i fängelset. Vad gjorde de, surade och klagade? Tyckte att det var orättvist efter alla vittnesörd de givit. Nej, de lovsjöng mitt i att de till kroppen var fastlåsta.
Josef i fängelset, liksom de andra, oskyldig. Men ändå lovade han Gud, och gjorde sitt bästa för att hjälpa till.
De flesta föredömmen från ordet tackade och lovade i alla möjliga och tillsynes omöjliga situationer. För de var gripna i hjärtat. De hade lärt sig att de inte var beroende av yttre situationer. De var beroende av Gud.

De var Gudsmänniskor.
Själv går jag fortfarande i skola. Ibland känns det inte gå så bra. Men jag försöker.
Jag är en lärjunge.

Perspektiv

Det gnager på mig. I kroppen. Till sinnet. Till och med i själen, känns det som. Hundarna har ätit på mig och lämnat endast de återstående resterna kvar. Nä, nu låter jag kanske lite väl dramatisk. Men ibland känns det så. När man får ont någonstans så inser man snabbt hur myckett som man vanligtvis tarförgivet.

Kiropraktorn säger att det troligtvis är diskbrock och vill inte behandla mig. Han skickade mig därför till tokdoktorn som skulle remitera mig till magnetröntgen. Tokdoktorn visade sig vara en riktig liten lustigkurre som villigt skulle ge Niklas reklamationsintyg om jag blivit såhär skraltig EFTER det att vi gift oss. Funny guy!

Iallafall så har jag nu haft mitt ryggonda i snart två veckor och varit liggande i 5 dagar. Jag försöker läsa, lyssna på musik, predikningar, vila, ta små promenader. Men det är bara att inse. Ganska fort känner man sig fången i sin egen kropp och man undrar hur man kunnat vara något annat än tacksam de dagar man kunde kliva upp ur sängen utan fysiskt motstånd.

Om jag kommer mig ur detta ung och pigg och rörlig som förut så kommer jag att vara en ständigt leende fru O. Det finns många extremt positiva människor som passerar revy i ens huvud i tider som dessa. Rullstolsbundna, förföljda, sjuka och illa tilltygade av livet som ändå lever med positiv framåtanda. Inget tycks stoppa dem. Själv tycker jag att det är synd om mig som tvingas vara hemma i dessa dagar av strålande försommarsol.

Ja, ja, nog med självömkan. Orkar dock inte hitta energin till att pigga upp mig. Dock hoppas jag att detta såsmåningom kommer att ge mig perspektiv på tillvaron. Känner på mig att det nog är precis vad dettta skapar. Perspektiv...